Litteraturseminarium
i lärgruppen
Vi träffades för att diskutera och reflektera över boken ”Den svårfångade reflektionen” (Emshimer, P., Hansson, H., Koppfeldt, T. (2005). Studentlitteratur)
Det första vi konstaterade var att - det är svårt att reflektera över något man inte förstår. Vilket vi betraktade som en lärdom i sig. Vi var överens om att boken bitvis hade varit svår att förstå. Någon uttryckte att den omedelbara känslan hade varit att ”springa rätt in i en betongvägg” när man började läsa.
Inte desto mindre konstaterade vi snart att många kapitel hade varit mycket intressanta.
I kapitel 1 ”Att se dansen genom bilden” berättas om Anna som är en erfaren dansare, danspedagog och koreograf. Hon gör en klinisk analys av ett dansverk som hon känner väl till sedan tidigare. Analysen gör att att hon tycker sig få en helt annan förståelse för verkets såväl svaga som starka sidor.
Vi jämför med att ”rätta” elevarbeten. Det är viktigt att man även anstränger sig för att lämna sina egna känslor utanför när man gör det.
Flera kapitel i boken handlar om bilder (kapitel 6 ”Bilder av mördaren”, kapitel 7 ”Bild och bearbetning”, kapitel 9 ”Gör mig till bild” och kapitel 11 ”Bearbetning genom bildsamtal”). Vi är överens om att det är roligt och intressant med bilder av olika slag (fotografier eller egen producerade). I förskolan tar man mycket bilder som ofta sätts upp på väggarna eller visar i en digital fotoram. Detta gör man dels för att visa för föräldrarna vad deras barn har varit med om och dels för att prata runt tillsammans med barnen. Vad visar bilden? Skulle samma bild kunna finnas i något annat sammanhang?
Kapitel 2 ”Forumspel”
Vi har alla i olika situationer kommit i kontakt med olika slags formspel och är överens om att det kan vara ett mycket kraftfull verktyg. Att spela upp en situation där det har uppstått en konflikt ger de inblandade möjlighet att se det hela med andra ögon.
Kapitel 4 ”Reflektionsteorier” , kapitel 5 ” Reflektionsbegreppet i styrdokument” och kapitel 12 ”Metod och reflektion” är teoretiska.
I kapitel 4 uppehöll vi oss vid Lewins modell. För att en dokumentation ska kunna betraktas som pedagogisk måste den ju leda tillbaka till den pedagogiska verksamheten. Vi tänker oss att det kan vara bra att spela in sin reflektion och lyssna på den för att sedan ändra det som inte känns bra.
I kapitel 5 diskuteras ett fascinerande begrepp -”reflexivitet” (dvs hur ungdomar förhåller sig till samhällets syn på ungdomskultur) ett begrepp som förts in av ungdomskulturforskningen. Den del av kapitlet handlar om hur reflektionen ”vänds” i olika ämnen känns allmängiltig och gäller förmodligen fortfarande.
Vi vågar inte påstå att vi har full koll på vad som står i Lgr11 men vi har en uppfattning av att ordet ”analysera” förekommer mer nu än i Lpo94.
Slutligen ...
Läraren måste reflektera översitt arbete och sina ämnen.
Man är ofta ensam i lärarjobbet. Det är dumt tycker vi. Tillsammans med andra skulle man få syn på mer. Vi tror att det kan vara stor skillnad i hur man ”reflekterar” i förskolan och skolan. Möjligen blir förutsättningarna sämre ju högre upp i skolåldern man kommer. En mer stöttande organisation krävs. Mycket av det som kommer att ingå i den pedagogiska dokumentationen måste samlas in av eleven själv och sedan diskuteras det med läraren. Har eleverna verktygen? Blir man någonsin färdig? Betyg - ska vi ha det eller ej!
Det skulle vara intressant att filma en hel dag och sedan välja ut en sak att fördjupa sig i.
